---

EN FÖRSTÅENDE PATOLOG (SVARTA MADONNAN SESSION 5)

Ursprungligen publicerat den 13 april 2021

Natascha, Dieter och Rudi sitter på Max Bürgersjukhuset och har precis bevittnat Magdas dödskamp. Doktor Kellerman kommer ut från operationsrummet och tar av sig sitt munskydd. Hon haspar ur sig några fraser om att Magdas liv inte gick att rädda och att hon var i alldeles för dåligt skick. Natascha sjunker ihop mot väggen och tänder en cigarett och Kellerman kommer inte sig för att påpeka detta utan ställer några frågor till Rudi kring begravningen och andra praktiska detaljer och ursäktar sig sedan och försvinner. 

Istället kommer en MC-polis för att förhöra dem kring händelserna kopplade till Magdas död. Rudi svarar på hans frågor och han ber dem att stanna kvar under tiden han går för att prata med den ansvariga läkaren. 

Sjukdomen gör sig påmind

När doktor Richter börjar prata med rollpersonerna så känner de att sjukdomen  gör sig påmind igen. Klådan blir intensivare och röda och blåröda utslag börjar synas på rollpersonernas hud. Huden stramar och spänns samtidigt som det hettar och bränner.

Magdas lägenhet

Samtidigt är Heinz Fuhrter kvar i Magdas lägenhet och letar runt i Magdas ryska böcker efter något  som förklarar sambanden mellan hans dikter och händelserna. Febrilt gräver han i de ryska klassikerna Dostojevski, Gogol, Bulgakov med flera efter någon form av ledtråd men förvillar sig ner i den enorma textmassan.

Istället kommer han att tänka på den bok som han tog upp från golvet i Magdas sovrum. Han noterar att den är skriven av Filip Kramer och heter ”Drömmarnas kraft”. När han tittar i boken och läser den faller hans ögon direkt på en sida som verkar innehålla en ritual för att motverka förbannelser. Det hela verkar handla om att man ska genomföra tre stycken cirklar runt de som är ansvariga för förbannelsen när dessa befinner sig i sitt tempel.

Just som Heinz står och funderar så hör han ljud i trapphuset och någon som ger order om att spränga upp lägenhetsdörren. Under tiden som rösten räknar ner springer Heinz omkring och försöker leta efter ett gömställe. Till sist kastar han sig bara in under Magda Orlovas säng precis när en explosion hörs och ytterdörren sprängs in i lägenheten.

Efter en stunds letande lämnar dock styrkan lägenheten. En skärrad Heinz lämnar den då för att istället bege sig mot Brandeburger Tor via den stora paradgatan.

Snart hör han hur en insatsstyrka börjar söka igenom lägenheten. Han hör att rösten som verkar vara chef över de andra pratar om ”boken”. Han ser också från sin plats under sängen att ledaren till skillnad från de övriga verkar vara klädd i röda kläder. Skräckslagen ligger Heinz kvar under sängen och är rädd för att hans puls ska räcka för att dra uppmärksamheten till honom.

Den förstående patologen

Eftersom ingen av karaktärerna på sjukhuset är särskilt intresserade av att prata med polisen så bestämmer de sig helt enkelt för att lämna sjukhuset. Men i foajén hinner en märklig man upp dem och ber dem att följa med dem. Mannen heter Richter och visar sig vara rättsläkare och patolog på sjukhuset.

Han för dem ner för en korridor och via en hiss ner till sjukhusets källare där han har sin arbetsplats. Här nere är det sparsam belysning, spruckna betongväggar och allmänt dåligt underhållet. På en brits av rostfritt stål ligger Magdas sargade kropp. De märkliga larverna har lämnat små hål på kroppen och från hålen har en gulaktig vätska kommit ut och täckt huden. Natascha ilsknar till och täcker över Magdas blottade kropp.

Doktor Richter talar exalterat och snabbt. Han frågar karaktärerna om de ofta upplever övernaturliga saker. Han frågar om de har sett UFO:n och om de tror på Tarot. Sen visar han upp en burk där han har tagit till vara några av larverna. Han förklarar (samtidigt som han bjuder på mandelkubbar) för de tre att hans teori är att bara den som befinner sig nära gränsen mellan liv och död kan se och känna den smitta som tog Magdas liv och som rollpersonerna också har drabbats av. 

Richters undersöker rollpersonerna med ett förstoringsglas och ger dem ett par veckor att leva innan de drabbas på samma sätt som Magda. Hans teori är att det är en förbannelse som de har drabbats av men han har inga bra svar på om och hur den skulle kunna vändas. Richter tipsar dem om att personalen på bokhandeln Mantra skulle kunna hjälpa dem med mer information.

Efter ett antal förvirrade timmar hos doktor Richter lämnar Natascha, Rudi och Dieter sjukhuset och beger sig istället tillbaka mot Magdas lägenhet.

Lägenheten igen

Natascha, Rudi och Dieter återkommer till Magdas lägenhet och ser den uppsprängda dörren och oredan som både säkerhetsvakterna och Heinz har ställt till där inne. De sätter sig i Magdas soffa och andas ut för första gången på ett antal timmar. Händelserna och upplevelserna har skakat om dem och det sitter och försöker få någon rätsida på saker och ting. Natascha sätter sig i fönstret med ett glas vin och får efter en stund syn på Heinz som kommer gående ute på gatan. Alla återsamlas och börjar nysta ut vad som är deras nästa steg.

Magdas dagbok

I Magdas sovrum hittar Natascha Magdas sista dagbok. De övriga fann de i hennes lägenhet i Hamburg. Men den här täcker det sista året i Magdas liv och den sista noteringen är gjord en knapp månad innan hennes död:

15 juli 1990

Tillbaka i Berlin. Ingenting verkar vara som förut. Fast det kanske är precis det det är? Filip tog med mig till SF. Helt annorlunda mot när vi träffades här förra gången. Ingen vill gräva upp det förflutna, Filip minst av oss alla. Men historien finns fortfarande där, gömd under ytan. Det är något mörkt som lurar under vattenytan. Helga var trevlig. Jag tänker bjuda över henne någon gång.

20 oktober 1990

Pratade med Schröder. Så himla självsäker om den ekonomiska stabiliseringen. Jag lovade att skriva en artikel för Neue G om det. Filip dök upp i Kväll. Första gången på en månad. Jag tror att polisen är ute efter honom. Jag vet inte varför jag ställde upp för honom. Irene undrar om jag inte tänker flytta tillbaka till Hamburg. Jag funderar på det.

2 februari 1991

Deltog i en ritual på SF igår kväll. Helt ofarligt, men jag har fortfarande mardrömmar. Mörka skuggor, jag är fångad och jag fryser. Som något jag minns men inte kan föreställa mig. Vaknade vid fyra och gick upp.

Det snöar.

24 mars 1991

Filip har mardrömmar om män som binder och tortera honom. Försökte berätta för honom att heroin bara gör det hela värre men han ville inte lyssna. Årsmöte i SF. Jag valdes in i styrelsen. Ville egentligen inte men det innebär ingen större arbetsbelastning. Behöver förstå mina drömmar.

3 maj 1991

Nu är de efter SF Igen! En journalist ringde mig med de mest absurda anklagelserna om vad som pågår där borta. Det känns som om jag tappar kontrollen över allt.

Jag har sån fruktansvärd klåda över hela kroppen på natten.

7 juli 1991

Bölderna sprider sig. Doktor Semmelweiss säger att det bara är min fantasi. Håller jag på att bli galen? Filip kan se dem. Ansiktet i drömmen. Jag kan nästan känna igen det. Jag måste härifrån.

22 juli 1991

Jag vågar inte berätta för någon om maskarna. Sex läkare säger att jag är förvirrad. Jag har en låda Valium. Tänkte ett tag ta dem alla på en gång, men jag kunde inte förmå mig att göra det. Ringde Irene och berättade att jag skulle komma tillbaka till Hamburg. Hon verkade glad.

13 augusti 1991  

Långt meddelande på telefonsvarare. Filip gormar om förbannelser och mardrömmar och om män skär honom i bitar. Jag orkade inte lyssna på honom. För trött. Jag har inte sovit på flera veckor. Allt detta måste snart få ett slut. 

Spår och ledtrådar

Mycket trådar leder till Filip Kramer, Sasha Pogodin och Anton Mahler. SF visar sig stå för Slaviska Förbundet och många spår leder även dit. Boken med den märkliga ritualen bekräftar också doktor Richters teori om att de är utsatta för någon form av förbannelse. Texten tyder också på att de skulle kunna häva förbannelsen men hur ska de hitta de tre ryssarna? 

Med mängder av tankar snurrande i huvudet beger de sig alla hem till Rudis radhus i Schönholz en bit norr om Berlins centrum.

Nya mardrömmar

I sina mardrömmar förföljs de av varelser som kommer närmare tills de kan ana deras form. De känner en brinnande smärta i sina kroppar och hur varelserna i mörkret njuter av att känna deras smärta. På något sätt vet de att det har torterat dem sedan länge utan att de har visat hur de ser ut. Men de kommer närmare.

Plötsligt ändrar Dieters dröm karaktär. Han känner hur han bär något i  famnen. Något som har en tyngd men samtidigt känns lätt. Han anar att det är ett barn han bär på men han kan inte se det. Sen känner han kallt vatten mot underarmarna och något som sprattlar i hans händer. Ett bubblande ljud hörs och sen blir allt tyst och lugnt. När han vaknar känner han att han fortfarande fryser om underarmarna.

Rudi ligger på ett kallt och hårt betonggolv. Det är fuktigt och luktar instängt. Plötslig tänds en stark ficklampa och tre män kliver in i ljuskällan. Första sparken träffar ansiktet och en tand ryker direkt. Han vaknar och känner med tungan att det fattas en tand en bit bak i munnen. Konstigt nog har han aldrig märkt detta tidigare.

Heinz sitter i en märklig stol och känner att hans händer sitter fast med handflatorna uppåt. Han ser att en märklig metallform närmar sig. Den hålls av någon som han bara kan se händerna på. Metallformen kommer närmare och Heinz känner en brännande smärta i handen. Det sista han ser innan han vaknar är ett par iskalla blå ögon. När han vaknar ser han konturerna av KULT-symbolen i handflatan men den bleknar snabbt bort. 

Natascha sitter i sitt välbekanta badrum hemma i Amsterdam. Allt ser ut som vanligt men känslan är att hon är stressad över något. Plötsligt är det någon som bankar på dörren. Det är Ambrose som skriker: – Kom ut för helvete din slampa! Berätta nu för mig, vem fan är Magda!? När hon inte svarar börjar han att kasta sig mot dörren som börjar bågna och knaka. När hon vaknar har hon en liten trästicka i handen.

Epilog

– Hallå, det är Eva.
– Jag har sett ondskan.
– Heinz? Är det du? Vad vill du nu?
– Den existerar. Jag har kommit till djupa insikter. Jag kanske måste revidera hela min ideologiska övertygelse.
– Vad pratar du om?. Klockan är… hon är över tolv. Du kan inte hålla på så här, Heinz! Senast du ringde var du svartsjuk. Igen. Jag orkar inte. Gå och lägg dig!
– Nej, du förstår inte. Jag har sett ondskan. Jag är döende men jag har aldrig känt mig mer levande. Jag tror att jag har funnit mitt kall. Min livsuppgift. Det är jag som ska stoppa ondskan. De ryska dignitärerna. Allt stämmer. Hela mitt liv har jag trott att kärlek och ondska inte finns. Att de endast är infantila uttryck utformade av banala människor för att kunna sätta ord på obegripliga känslor som får oss att göra obegripliga saker. Men jag har insett att jag hade fel!
– Du svamlar, Heinz. Igen.
– För en gångs skull gör jag inte det. För första gången i mitt liv talar jag på allvar klarspråk. Jag har inte förstått vikten av allt ännu, jag har bara skrapat på ytan men jag vet att ondskan finns. Jag har sett den. Jag har känt den. Den existerar inuti mig och långsamt, långsamt dödar den mig. Om mindre än tre veckor är jag död! Förstår du vad det innebär? Förbannelsen dödar oss alla, precis som den dödade Magda!
-…
– Eva? Är du kvar?
– Är du verkligen döende?
– Ja! Och jag har aldrig varit mer levande. Magda gav oss svaren på hur vi ska häva förbannelsen. Och sen ska Natasja döda Filip och vi får vår hämnd.
– Magda? Vem är Magda? Är det din läkare? Och vem är Natasja och Filip? Vad pratar du om, Heinz?
– Nej, nej, Magda är död nu. Förbannelsen dödade henne. Jag var inte med. Jag letade efter de ryska mästarna men jag fann svaren i en annan bok. I Filips bok. Alltså, där fanns lösningen på hur jag ska kunna stoppa ondskan. Det viktiga är slutsatsen vi måste dra av detta. Om ondskan finns, då existerar också kärleken.
– Eh, jaha…?
– Kärlek och ondska är varandras motsatser, det ena kan inte existera utan det andra. Jag kan lära mig att älska. Jag kan älska dig!
– Jag är ledsen att behöva säga det men jag tror inte att du kan älska någon annan än dig själv, Heinz!
– Du har fel, Eva. Jag ska visa dig. Min svartsjuka har bara berott på de satans drömmarna och det var förbannelsen som gjorde det. Den låg i drömmarnas kraft. Det var inte jag, det var förbannelsen som talade!
– Heinz, är du döende eller inte? Du låter inte sjuk. Inte på det sättet i varje fall.
– Jag är döende. Inte sjuk direkt, kanske. Det kliar visserligen och jag får utslag på kroppen. Konstiga symboler i händerna och sånt där. Men för att summera mitt hälsotillstånd med ett ord, ja, jag är döende.
– Du måste träffa en läkare. Är du kvar i Hamburg? Kom tillbaka till Berlin så kan jag följa med dig till sjukhuset.
– Jag är i Berlin. Hamburg är ett hål skapat för avskräde. Där kunde jag inte stanna.
– Då kan jag följa med dig. Du behöver få en diagnos och behandling av våra skickligaste läkare.
– Du har inte lyssnat Eva. Det är jag som ska stoppa ondskan. Inte någon okunnig läkare. Jag! Heinz Fuhrter! Jag ska visa dig. Jag ska visa er alla!
– Heinz? Heinz! Är du kvar? Snälla, svara. Heinz! …