Ursprungligen publicerad den 12 november 2020

Vår kommande KULT-kampanj kommer att bli en delvis egen tagning av den smått ikoniska kampanjen Svarta Madonnan som skrevs av KULT-mästarna Gunilla Jonsson och Mikael Petersen för ofantliga 29 år sedan 1991. Jag har gjort en hel del avvikelser från grundmanuset även om grundintrigen självklart finns kvar. 

Här om dagen, söndagen den 25 oktober, spelade vi en förberedande session för att få ihop två av huvudkaraktärerna med varandra. Det handlade om poeten och författaren Heniz Fuhrter som spelas av Tomas och den före detta Stasi-agenten Dieter Prytz som spelas av Tomas bror Tobias.

Jag har själv varken spelat eller ännu mindre spellett varken gamla KULT eller Helmgasts nya version så det hela blev lite av ett trevande försök in i KULT:s speciella mystik. 

Hela episoden var upplagt som kortare dramatiska klipp mellan de två huvudkaraktärerna.

Det hela utspelar sig i Berlin i februari 1989. Östblocket befinner sig på upphällning och tillvaron är rätt eländig på båda sidor av muren om än det hela målas i något grällare färger på den västra sidan. Bristen på livsmedel är påtaglig och kylan är vidrig när fuktiga kalla vindar drar in från floden Spree över den delade staden.

Dieter Prytz drömmer om ett annat Berlin för 44 år sedan. Han går runt i ruinerna av en stad som i flera månader har utsatts för bombningar och artilleribeskjutning. De sovjetiska styrkorna har redan fått fäste i Berlins östra förorter och skadade och dödade människor ligger överallt på gatorna. Barn springer omkring och letar efter något att äta. Både katter, hundar och råttor får sätta livet till och bli föda, allt för att klara livhanken.

Dieter ser plötsligt en ung man som ligger framstupa på gatan med ett gevär en bit bort. Han har ett par varma välputsade stövlar på sig och Dieter som känner hur kall han själv är om fötterna närmar sig liket som ligger till synes helt stilla. När han vänder på kroppen ser han att det är en ung pojke knappt ens 15 år fyllda. Han har en alldeles för stor Wehrmacht-uniform på sig och mauser-geväret vid hans sida ser ut att vara både för stort och tungt för honom att hantera. Dieter ser också att hans ena öga saknas och att han har ett stort öppet hål i bröstet efter splitter.

När Dieter börjar försöka ta av honom stövlarna griper den till synes döde pojken tag i Dieters arm och håller honom i ett järngrepp. Precis då vaknar Dieter hemma i sin lägenhet kallsvettig och skräckslagen. Mellan två av hans fingrar sitter en kniv som han verkar ha stött in i bordet med full kraft och genomborrad av kniven ligger en lapp där Dieter har skrivit ”Jag måste hitta honom”.

Klipp

Heinz Fuhrter är på väg genom Kreützberg hem till sitt hem i Neu Köln från en Bierstaube inne i centrum. Han är uppfylld av en känsla av seger, att han kommer att lyckas nu. Han minns inte så mycket av sin kväll men han vet att han kommer att lyckas nu. Han minns att han tidigare under kvällen har träffat någon med två iskalla blå ögon. Han känner en lätt molande smärta i handflatan på sin högra hand. Han går längs kanalen i området Britz. Berlinmuren står mörk och dyster bara trettio-fyrtio meter ifrån honom på andra sidan vattnet. Plötsligt hör han ett -Halt!! följt av en automateldssalva.

Klipp

Dieter är ute på gatan i Östberlin och har bara en tanke i huvudet. Att hitta ”honom” även om han är högst osäker på vem denne honom egentligen är. Han hör inuti sitt huvud ett tickande ljud. Han beslutar sig för att gå ner till sin stamölhall trots att det är mitt i natten i hopp om att hitta några ledtrådar där. Det är helt folktomt runt ölhallen men han ser en person som ligger, till synes utslagen, på marken utanför krogen. 

Dieter går fram och försöker få kontakt med honom men får ingen respons. När han vänder på honom ser han att det är en ung pojke i en alldeles för stor tysk uniform samma pojke som han såg i sin dröm nyss. Precis då hör han en automateldssalva nere från kanalen.

Klipp

Heinz ser en kropp som har fallit i vattnet och som långsamt flyter över kanalen från östsidan där muren står. Sökljus sveper över vattnet och kanalen och Heinz gömmer sig bakom en stor sten vid strandkanten och avvaktar. När ljusen har slocknat så försöker han få kontakt med personen i fråga men mannen verkar vara död. När sökljusen har försvunnit  vågar sig Heinz fram. Han vänder på kroppen och ser att det är en ung man, knappt äldre än en pojke. Han är klädd i en alldeles för stor tysk militäruniform av äldre märke.

Klipp

Dieter går ner mot kanalen och ser på håll en östtysk patrull med tre man som går nere vid muren. När han kommer fram ser han en märklig öppning i muren som leder ner till stranden vid kanalen. Precis i strandkanten ser han en kropp som ligger framstupa över taggtrådshindret som är den slutgiltiga barriären mellan öst och väst. Dieter passerar ut genom öppningen i muren och kommer fram till den unge mannen som ligger där.

När han vänder på honom ser han att det är en ung man snarare en pojke i en alldeles för stor tysk soldatuniform från andra världskriget. Precis då hör han ett svagt tickande ljud i bakhuvudet och hela staden sveps in i ett lilarosa bakgrundsljus.

Klipp

Heinz tittar upp och ser att han står i en mörk park precis vid en utgång. En mörk gata mynnar mellan två stora stenpelare. I änden av gatan ser han den välbekanta siluetten av Berlins berömda TV-torn, Fehrnsternturm på östsidan. Himlen har ändrat färg och ett lilarosa bakgrundsljus ligger vid horisonten och skapar mörka skuggor på marken. Heinz hör ett olycksbådande tickande ljud i bakhuvudet samtdigt som han börjar gå gatan framåt. På marken ser han att det ligger dödade och lemlästade ungdomar i allt för stora tyska krigsuniformer. Heinz känner en påtaglig kyla genom kroppen och ser spår av snö på den sönderskjutna gatan som han går på. TV-tornet syns hela tiden vid horisonten men det ser inte ut att komma närmare.

Klipp

Dieter tittar upp och ser att han står i utkanten av en park och tittar upp längs en gata. I änden av gatan ser han siluetten av TV-tornet. På marken ser han dödade unga män, snarast pojkar, i för stora tyska krigsuniformer. Kropparna är många gånger svårt sargade av granater och saknar ofta ben eller armar. Det tickande ljudet och insikten om att han ”måste finna honom” ekar i hans huvud. En bit framför sig ser han siluetten av någon som går framför honom. När två springande barn korsar hans väg väljer han att vika av från gatan in på den korsande gatan. Perspektivet ändras dock och gatan leder på nytt mot det avlägsna TV-tornet.

Klipp

Heinz kommer fram till det som borde vara Alexanderplatz. Men torget ser inte alls ut som det borde. Istället är det ett cirkulärt stensatt torg och mitt på torget står TV-tornet med en öppen dörr. Utanför ser Heinz att det står någon. När han kommer närmare ser han att det är en kvinna som står vid en pulpet och verkar ta emot gäster. När Heinz kommer fram frågar hon honom om hans namn och när han uppger det så skiner hon upp: -Herr Fuhrter, vi har väntat på er, de andra har redan kommit. Heinz frågar lite förvånat vilka ”de andra” är och får till svar att det är det östtyska författarsällskapet som ska samlas ikväll och att han är hedersgästen. Han får ett glas vin innan han och kvinnan beger sig upp i TV-tornet via hissen.

Klipp

Dieter kommer fram till torget och som boende i Östberlin känner han ännu mindre igen det berömda Alexanderplatz. Dörren till tornet är stängd och han ser ingen människa i närheten av tornet. Han förstår dock att han måste in för att få slut på det tickande ljudet och rösten i bakhuvudet. Han krossar helt sonika glaset, tar sig in i foajén och tar hissen uppåt.

Klipp

Heinz introduceras av en man i mörk dyr kostym som en av de stora unga kommande poeterna. Heinz får scenen för sig själv och börjar läsa sina alster ur den anteckningsbok som han alltid har med sig. Efter vad som känns som en evighet noterar han att publiken har blivit tyst. När han tittar upp ser han att publiken har tagit på sig svarta lädermasker och närmar sig under dova morranden. Heinz försöker ta till flykten men lyckas bara låsa in sig i ett rum där det står en flimrande TV med tillhörande VHS-apparat. När han tittar på skärmen ser han en scen ur sina värsta mardrömmar när han ser sin flickvän Eva ha sex med tre män.

Klipp

Dieter kommer uti restaurangen längst upp i tornet och hör det starka ljudet av tecknomusik och ser strobljus och rök i lokalen. När han väl kommer in i restaurangen ser han att det pågår en fest och att alla är klädda i svart och fullt upptagna med att dansa till den dunkande musiken. Han ser också att det sitter en man bakbunden i en stol med en ställning runt nacken som hindrar honom från att slita blicken från en TV-skärm som står framför honom.

Dieter befriar Heinz och börjar försöka slå sig ut ur TV-tornet. Tumult utbryter och Heinz lyckas få med sig videobandet innan han och Dieter flyr ut ur tornet. Det sista de ser är att en av de maskerade svartklädda personernas mask har lossnat och avslöjar ett ansikte där såväl mun, som ögon är igensydda med tjock stark tråd. 

Väl nere på marken konstaterar de att Alexanderplatz ser ut som det ska göra och att det är tidig morgon i Östeberlin. Året ser av allt att döma ut att vara 1989. Heinz tittar ner på videokassetten i sin hand och ser att det står ”Hertha Berlin-Dresden 1988” på den.