Ursprungligen publicerat den 8 mars 2021

Rollpersonerna står i hallen i Irene Adlers våning. De inser att de har missat hennes kidnappare med bara ett par minuter. Vad hade hänt om de hade kommit tidigare? Var har de fört Irene och framförallt var är Magda Orlova? 

Plötsligt hittar Heinz ett enkelt litet visitkort på golvet i hallen. Visitkortet är till ett Galleri Dunkel som ligger på Am Färenkanal 19, en adress i Hamburgs hamnkvarter. Gruppen anar att det kan vara så att det är dit som Irene Adler har blivit förd och de bestämmer sig för att följa efter. 

Galleri Dunkel

Adressen visar sig leda till en magasinsbyggnad i plåt, med en jalusidörr och en lastbrygga. Vid lastbryggan står en svart skåpbil med tonade rutor utan förare i. 

Dieter Prytz, som alla fortfarande känner som Hans Shumacher, är den som tillsammans med Natasha tar sig ur bilen och börjar undersöka byggnaden medan Rudi och Heinz avvaktar lite. Natascha undersöker den svarta vanen och gör en hemsk upptäckt. I skåpet ligger två strypta lik med snarorna kvar om halsarna. De är blåaktiga i ansiktet och har börjat ruttna lite lätt. Natasha stapplar bakåt och skriker innan hon börjar kräkas. Rudi rusar till hennes sida för att hjälpa henne.

Samtidigt har Dieter lyckats dyrka upp dörren och tagit sig in i själva konstgalleriet. Det han ser i konstväg visar sig vara något av det bisarraste han någonsin har sett. Galleriet är fyllt av tavlor och fotografier som föreställer de mest obskyra formerna av tortyr. Människor som på olika sätt plågas fyller hela det stora huset.

Rudi har undersökt bilen och hittat vad han tror är identifikationshandlingar på de två offren i skåpbilen. Natascha har hämtat sig något från chocken och har gått efter Dieter in i galleriet. Hon fascineras och förskräcks på samma gång av konsten. Hon märker att det är något märkligt med själva verkligheten på den här platsen. Hon noterar hur kusligt spökligt tyst det är och att himlen tycks mörkare än den är utanför trots att det är mitt på dagen.

Hans har hittat en hiss längst bak i galleriet som antagligen leder ner till en källare. Han går in i hissen och den börjar åka nedåt. Plötsligt släcks ljuset och ett metalliskt skratt hörs i hela byggnaden. Det känns som att hissen färdas hundra meter ned under marken även  om det bara handlar om ett par meter. Han kommer ut i ett lite mindre galleri där tavlorna och fotografierna har ersatts av statyer. 

Det visar sig dock att statyerna inte är statyer utan att hela galleriet är fullt av mänskliga kroppar som har arrangerats för att efterlikna kända statyer. Och längst bort i rummet ligger det som en gång var Irene Adler. Bröstkorgen är öppnad och mitt i alltsammans har någon placerat en liten levande kattunge. När Dieter står och tittar på den bisarra scenen hör han det metalliska skrattet igen och samtidigt börjar lågorna slicka väggarna i det gamla magasinet. Värmeutvecklingen är enorm och paniken kommer snabbt.

Natascha som hör skrattet och inser att byggnaden står i lågor försöker desperat att ta sig in i hissen som dock verkar ha gått i baklås. Samtidigt försöker Rudi och Heinz att hitta något sätt att ta sig in i källaren men de små fönstergluggarna verkar vara igenspikade och glaset verkar vara förstärkt. I källaren märker Dieter samma sak. Han lyckas dock ta sig ut genom att avlossa sin pistol och skjuta hål i glaset. Gruppen befinner sig i säkerhet om än i chock. Man flyr snabbt från platsen i riktningen mot Berlin.

Vem är Hans Schumacher?

På en vägkrog strax utanför Hagenow, 10 mil från Hamburg, stannar man bilen för att äta. Heinz konfronterar då Dieter med det faktum att han har en pistol med sig. Han ställer den rimliga frågan: ”du är inte deckarförfattare va?”. Dieter berättar sin historia. Att han heter Dieter Prytz och att han är före detta Stasi-agent. Han berättar att han för två veckor sedan blev kontaktad av sin före detta chef som numera arbetar för den västtyska säkerhetstjänsten. Han fick ett uppdrag att hålla koll på Natascha och kartlägga vilka personer hon hade kontakt med under galamiddagen. Han berättar också att han, efter allt skit som har hänt, inte vill vara med längre. Han tänker hoppa av helt enkelt. 

De konstaterar att oavsett vad som händer så verkar allt handla om Magda Orlova. Natascha som känner henne bäst, eller åtminstone trodde hon gjorde det, berättar det lilla hon vet om Magdas mörkare bakgrund. Natascha berättar om Sovjetunionen och kriget och att Magda hade sina demoner och minnen att kämpa med. Men så värst mycket mer vet hon inte.   

Rudi passar också på att fråga de andra i gruppen om de har mått dåligt på sistone. Det visar sig att flera av karaktärerna oberoende av varandra utöver febern har börjat känna en fruktansvärd klåda. Därefter fortsätter färden mot Berlin. 

Heinz sitter försjunken i tankar under bilresan och skriver ner följande rader:
Vem fan är Hans Schumacher?
Det är ett ansikte jag känner igen. Ett ansikte jag sett förut, en röst jag hört förut.
Ansiktet är bortvänt, går inte att placera. Han döljer något för mig.
Han kallar sig Hans men hans namn är Dieter.
Vem är han? Våra vägar har berört varandra tidigare.
Jag tror den mannen räddat mitt liv men jag försakade honom.
Har han återvänt för att utkräva hämnd?
Han säger STASI. Likt ett eko från en förgången tid.
Natasja är hans mål. Den som övervakas av hemliga agenter.
Rudi anar konspirationer överallt. Hemliga tyskar är amerikanska lakejer, säger Rudi. Sovjetunionen existerar än, påstår jag.
Allt leder tillbaka till Magdas dörr. Det är ingen hemma men dörren är öppen.
Jag följer Hans Schumacher, som inte heter Hans Schumacher, in. Varför gör jag det när jag borde fly?
Vem fan är Hans Schumacher egentligen?

Rudis dröm

Rudi slumrar in och drömmer att han sitter fastspänd i en stol på något slags läkarmottagning. Han ser att en spruta av något slag är på väg mot en av venerna i hans underarm. Han kämpar mot remmarna men det är lönlöst. Precis när det sticker till så ser han ett bekant ansikte som han inte riktigt kan placera. När han vaknar med ett ryck så ser han Dieters ansikte på sin ena sida och siluetten av brandenburgarnas Schloss Charlottenburg på andra sidan.

Berlin

Knappt någonstans i det nya förenade Tyskland syns skillnaderna mellan det gamla öst och väst så tydligt som i Berlin. I det rika väst finns alla de stora varuhusenm McDonalds-restauranger och bankpalats. På andra sidan finns den gamla stalinistiska arkitekturen och minnena kvar. Arbetslösheten är skyhög och de industrier och företag som finns utsätts för chockterapi eller flyttas till andra sidan. Muren är borta men har samtidigt sällan varit högre.

Bilen rullar in på Strasse des 17 september. På håll ser man Sigessäule-monumentet som restes efter det nya Preussens seger mot sina fiender på 1860- och 70-talen. Länge bort på samma paradgata vet de att Branderburger Tor står kvar på gränsen mellan öst och väst.

Bilen stannar utanför Magda Orlovas hus på Leibnitz strasse 97. Natascha lyckas genom att charma Magdas danska grannar få dem att öppna porten och gruppen kan komma in i Magdas lägenhet. Det är tyst som i en grav inne i det nedsläckta hemmet. 

Efter att ha kommit in i hallen (1) och undersökt köket (2) som precis som i lägenheten i Hamburg är fullt av matrester och matförpackningar. På toaletten (4) ligger det gamla rester av spyor på golvet och det är fullt av gamla tvålpaket. I Badrummet (5) är badkaret fyllt med smutsigt vatten och det luktar starkt av parfym. I Vardagsrummet (3) hittar Natascha ett bröllopsfoto på Magda och hennes tidigare man Lev Orlov och en bild på Magda och Filip. 

I sovrummet (7) ligger en medvetslös Magda Orlova i en smutsig badrock. Hon ser ut att ha blivit 20 år äldre sedan förra gången de såg henne. Hon mumlar nästan ohörbart på ryska och Natascha hör bland annat Filip Kramers namn nämnas. Under tiden som Rudi rusar och ringer efter en ambulans och Dieter springer ner på gatan för att möta den samma börjar Heinz vanka av och an i rummet. Han börjar fundera på sambandet mellan händelserna och sina gamla dikter. Han mumlar och muttrar för sig själv.

Magdas död på sjukhuset

Magda förs i ilfart med ambulans till Max Bürger-sjukhuset som ligger ett stenkast från lägenheten. Natascha åker med i ambulansen och Dieter och Rüdi följer efter i bilen medans Heinz stannar kvar i lägenheten. Heinz hittar en bok med titeln ”Drömmarnas kraft” som är skriven av en Filip Kramer. Han kan dock inte utläsa något av innehållet eftersom den är skriven på ett språk som han inte känner igen. Han fortsätter att titta igenom bokhyllan på jakt efter fler tecken på hur hans dikter hänger samman med händelserna i verkligheten.

I ambulansen noterar Natascha att Magda antagligen kämpar för sitt liv. Hon mumlar knappt hörbara fraser på ryska och tyska och gång på gång dyker Filip Kramers namn upp. 

Magda tas in akut och läkare tillskyndar för att hjälpa henne. En Maria Kellerman, söks över sjukhuset PA-systemet, och inom ett par minuter kommer en kort, smal kvinna med brunt hår rusande nerför trappan. Hon är på väg till behandlingsrummet och i all hast råkar hon lämna dörren öppen bakom sig.

Karaktärerna kan se händelserna som utspelar sig i akutrummet. Personalen försöker utföra Hjärt- och Lungräddning: Någon skriker hon har ingen puls, Hjärtstillestånd!! Vi förlorar henne!! Magdas kropp förblir dold av personalen runt henne. Sen rätar doktor Kellerman på sig och meddelar att det inte finns något mer att göras; de har förlorat henne. Maria Kellerman börjar gå ut till rollpersonerna.

Natascha skriker på läkarna att gå tillbaka in i akutrummet: -Hon levde nyss och nu säger ni att hon är död. Gå in och fortsätt att jobba!!

Då sätter sig Magda plötsligt upp i sängen och ett illskrik vars like ingen någonsin har hört förut kommer ur hennes strupe. De blåröda bölderna spricker och tusentals små svarta maskar kastar sig över henne och äter hennes kött. Maskarna ger ifrån sig ett skrikande ljud som blandas med Magdas ångestfyllda dödsskrik. 

Läkarna springer chockade tillbaka in igen men efter bara några sekunder sjunker Magda ner igen och är död.

Epilog (Natascha)

”Hon är död. Magda är borta.
Jag sjunker ihop på golvet. Låter ryggen glida ner längs den kalla sjukhusväggen. Vill bara fortsätta. Neråt. Önskar att golvet under mig ska öppna sig. Att jag ska försvinna. Ner i ett tomrum.
Hon är död. Magda är borta.
Sluter ögonen. Ser bilder av maskar framför ögonen. Svarta, vita maskar som tränger sig ur tjocka bölder. Ett tärt, sprött kött som konsumeras.
Hon var så liten. Så tunn. Så gammal.
Jag är tillbaka i den gamla lägenheten. Hennes lägenhet. Vi ligger nakna i den smala sängen. Hon var gammal redan då. Inte som nu. Men ändå. Äldre. Än jag.
Jag känner med fingrarna över hennes kropp. Utforskande. Stannar vid varje ärr, varje imperfektion. Förmiddagssolen lyser genom fönstret. Det doftar svett och kropp och resterna av gårdagens vin.
– Berätta om Filip.
Jag ler mot henne. Tänker att ärren på utsidan inte är de riktiga ärren.
Hon lägger ansiktet i handen och tittar på mig. Så försvinner hon. Hennes blick fokuserar någonstans bortom mig. Jag blir rädd att jag tappat henna. Passerade gränsen. Så är hon tillbaka. Ser mig i ögonen. Ler.
– Nej.
– Nej?
Hon ler igen. Stryker mig över ansiktet med en hand. Hennes fingrar doftar fortfarande av mig.
– Inte nu. Någon gång. Kanske. Någon gång kan jag berätta om Filip. Om Ryssland. Om kriget. Om … allt. Men inte nu.
Jag nickar. Tyst. En bil tutar på gatan utanför.
Hon kysser mig. Jag släpper tankarna på Filip. Släpper allt. Sjunker ner.

Jag är tillbaka på sjukhusgolvet. Öppnar ögonen. Som i en surrealistisk dans springer människor omkring. Läkare, sjuksystrar. Jag ser Rudi, Heinz, mannen som kanske heter Dieter och är en gammal stasi-agent med uppdrag att bevaka mig. De rör sig i ett töcken av overklighet.
Hon är borta. Magda är död.
Han gjorde detta. Jag vet inte hur. Jag vet inte varför. Men han kom tillbaka och han gjorde detta. Det kanske var sjukdomen som till slut tog henne, men det är han som är den verkliga mördaren.
Jag tänker på Ambroose. På Amsterdam. Känner ingenting. Ett annat liv. En annan tid.
Och tomrummet inom mig börjar fyllas. Bilden av Magdas sargade kropp bleknar bort. En annan gestalt tar form. Hans hatfyllda blick där i Hamburg. Det falska leendet på fotografiet i Magdas lägenhet.
Hon är borta. Magda är död.
Sakta reser jag mig upp från golvet. Torkar tårarna ur ansiktet. Och jag vet. Jag kommer inte gråta. Inte sörja. Inte mer. I kaoset inom mig formulerar jag det enda viktiga. Det enda jag verkligen vet. Det enda som är säkert.
Filip Kramer måste dö.”