CURSE OF STRAHD – DEL 1

Detta är del 1 i berättelsen om ett gäng äventyrare som ska kämpa mot mörka krafter i äventyret Curse of Strahd, Dungeons and Dragons 5th edition. Det kommer finnas spoilers, så läs inte om du planerar att vara spelare i Curse of Strahd. Om du däremot kommer spelleda äventyret får du gärna använda detta som inspiration. Äventyret har ändrats och utvecklats med vissa spännande twistar, så allt som står här kommer inte gå att hitta i böckerna.

Äventyret började i fiskebyn Västhamn i östra Barovia. De som levt hela sitt liv i Barovia har aldrig sett solen, utan bara anat den genom molntäcket. Bybor går ständigt vilse i den tjocka dimman österut och gravplatserna är överfulla. Havsutsikten når inte längre än till dimmväggen och inga fiskebåtar åker längre än att de kan se hamnen. De övergivna husen, lagerlokalerna och ruiner av borgar intill stan vittnar om att det en gång i tiden funnits liv där det idag är grått, tyst och öde. Nätterna är långa och inte ens de vuxna vågar sig ut efter mörkrets inbrott. Den låga av hopp som många barn föds med i Västhamn falnar med åldern.

Dvärgen Ulfgar Ironfist har bott i fiskebyn hela sitt liv, där han odlat och bryggt drycker. Med tiden har marken blivit svårare att odla på och till slut gick Ulfgar i konkurs. Nu vill han ta reda på vad det är för förbannelse som förstört detta land och som gör att Ulfgar inte längre kan odla på sin mark.

För ungefär ett år sen åkte en fångtransport vilse genom en tät dimma. När den attackerades av vargar såg en av fångarna sin chans att fly! Den 16-årige halv-orchen Hurug tog sin enögde och slitna katt (vid namn Katt) under armen och sprang för glatta livet. Han fann byn Västhamn, där han sen dess levt på gatorna och i en övergiven butik. Han livnär sig på att stjäla, både från invånare och från de välbesökta gravarna. Trots sin mörka och absurda humor har ett helt år utan solljus börjat tära på honom.

Utanför Barovia gjorde Stråtrövargänget Trepilsjuntan ett stort tillslag mot Mergots Utvalda, där de kom över en stor rikedom. Tieflingen Hopp, som börjat tappa lojalitet till sitt stråtrövargäng, tog en skatt själv som hon gömde undan. När Mergots Utvalda kommit på Trepilsjuntan med illdådet bestämde sig stråtrövarna att lämna tillbaka skatten. Snabbt insåg Mergots Utvalda att något saknades och stråtrövarna kunde snabbt spåra det till Hopp. Tyvärr hade Hopp helt glömt bort vart hon gömt skatten. Nu lever hon istället paranoid på flykt från två kriminella gäng. För ett par veckor sen tog hon sig igenom den tjocka dimman och blev på vägen räddad av dvärgen Ulfgar från attackerande vargar.

Halv-alven Berriam Torvinge har kommit upp sig i åldern att börja ta ansvar för det hertigdöme och den titel han ska ärva. Detta ser han som slutet på det roliga i livet och början på en oändlig kamp mot byråkrati och pappersarbete från något av sina slottskontor. Därför vill han passa på att komma ut och äventyra och få chans att lära känna det liv folket han en dag ska styra över lever.

"Jag ska väl också få ha lite roligt?"
Berriam Torvinge

Våra äventyrare stötte på varandra på den lite finare tavernan i Västhamn. Trots högsta klassen i stan hade Berriam problem med att få dricka ur glas istället för stop. Bartendern fick rota i ett skåp fullt med spindelväv och damm för att till slut hitta ett. Berriam bjöd hej vilt och äventyrarna började snart utbyta idéer om resor och stordåd.

Äventyrarna satt och diskuterade planer på resor och Ulfgars mål om att hitta källan till förbannelsen, varpå bartendern tipsade om att borgmästaren Kolyan Indirovich i byn intill, Village of Barovia, har skickat ut flyers om hjälp för att rädda sin älskade Ireena.

Så fort de bestämt sig för att hjälpa borgmästaren började personalen betta om hur länge äventyrarna skulle klara sig eller om deras kroppar ens skulle hittas. Gruppen snappade upp detta och la 6 guld och 8 silver på att de alla kommer klara sig tillbaka inom 6 månader. Nedräkningen har börjat!

Hopp lyckades få information från en handelsman, en färgglatt klädd Vistani, om hur de på bästa sätt kunde undvika faror på vägen till Village of Barovia. Resten av kvällen spenderades på fiskekrogen med alldeles för mycket att dricka. Ulfgar vaknade i fyllecellen och Berriam fick mardrömmar om stora öppna slagfält fyllda med blodiga kroppar. I gryningen for de iväg på en fuktig och kall resa på vägen genom den halvt döda skogen. Bakfyllan och den dystra resan gjorde att stämningen var tryckt.

Till kvällen utanför ett stort hus stötte de på ett par barn, storasyster Rose Durst och lillebror Thorn Durst med en obehaglig liten docka i famnen. Katt fräste. Barnen bad om hjälp med att rädda sin lillebror från ett monster i huset. Äventyrarna insåg snabbt att något inte stod rätt till. Huset var obehagligt: tapeter med dödskallar och ormar, uppstoppade djur och obehagligt stela familjeporträtt. Vad som först verkar ha varit ett otrohetsdrama mellan pappan och barnflickan verkar ha eskalerat i en hämndaktion från mammans sida genom nekromanti. Hopp listade ut att förbannelser likt de som de hittade böcker om bryts genom att kropparna måste begravas.

I handen på ett skelett hittade de ett brev som verkade vara ett svar på en konversation. Det adresserades till ”min mest patetiska tjänare”, innehöll text om att deras böner inte skulle besvaras och brevet var signerat Strahd von Zarovich.

Ju mer de letade ju fler familjemedlemmar hittade de döda. De hittade även liken tillhörande de två barnen som de trodde sig sett utanför huset. Genom ett dockhus, som var en replika av huset de var i, hittade de en hemlig väg ner i källaren. Nerifrån hördes ett mässande. Längst ner fann de ett fruktansvärt monster, bestående av ihopsatta likdelar och ett skrikande spädbarn. Äventyrarna lyckades besegra monstret, men röster från väggarna mässar fortfande en mening om och om igen:

”En måste dö”